Reflektioner kring den svart-vita stillbilden

Rörelsen i svanbilden och de spolformade kropparnas vita kontrast mot vattnets helt svarta yta ingick i beräkningen, men att hopen så regelrätt skulle stråla in mot en bestämd punkt vill jag nog tillskriva "slumpens skördar". Ja, det torde röra sig om något ätbart där i "linjernas sammanstrålning", för intresset mot fotografen är då ringa.

Vid förstoringen väcktes mitt intresse för att försöka "vidareutveckla" intrycket av dels mönsterverkan, en svart-vit motsättning, som borde ge anledning till två synsätt: antingen en bild i svart, där svanorna är helt bortkopplade eller i vitt där kropparna träda fram.

Innan antydningar till det spolformade eller ovalerna trädde fram såg den 6-årige sonen i de konkavliknande svarta figurerna tillsammmans trädkronans form, vilket jag får ta som ett tecken på att rörelsen, inordnandet finns redan där. Dessa "mellanrumskonkaver" äro exakt lika, endast spegelvända här och var, men det intressantaste är att den helt enkelt kopierats från fotots nedre del i centrum.

Så enkelt var det och så svårt. Men det hela var väl "bara en lek icke utan allvar". För våra bilder bör ha en "kompositorisk ryggrad", för att låna ett uttryck av Tor Ekström. Och då bör man söka bildelementens inbördes förhållande och förhållandet till helheten.

Stillbilden behöver inte alls stå utkonkurrerad av den alltmera framryckande smalfilmningen, så rika möjligheter vi ha att få liv i den, så mycket finare också, liv och rörelsen utan "mekanisk hjälp, ett agerande med studiemöjligheternas kvarhållande. Så tillika ville jag med detta framhålla den svart-vita bildens berättigande trots det allmänt förespråkande av färgfilmens stora förtjänster vis à vis.

"Fotograferar du inte i färg?" frågar nio av tio. Det kan i vissa fall vara befogat men inte alls självklart (för det mesta).

Färgen kommer aldrig att helt kunna utmanövrera den svart-vita bilden. Det vore lika galet som av okunnighet, brist på takt och äkta känsla man skulle nedvärdera och utesluta de fina uttrycksmedel i grafiken, som olika sorters etsningar, snitt och gravyrer utgöra, eller handteckningarnas blyerts och tusch, laveringar i svart-vitt osv.

Hur fattig skulle inte bildkonsten (dit vi räknar fotot) vara då? Därmed har jag inte angripit "färgentusiasterna" (eller film-) men försvarat en begynnande minoritet.

Tyvärr äro våra fotohandlare ganska kallsinniga, eller är det i rent affärssyfte man trugar med färgfilmen? Många visar en nästan nedlåtande attityd då deras förslag avvisas, Men det ger ej anledning till förargelse, hellre då ett beklagande av den brist på känsla jag här ovan försökt åskådliggöra.

Och jag hälsar alla fotokolleger med förhoppningen om att finna samma glädje i den svart-vita "still"-bilden som jag.

S Herman Lindgren

[ Publicerad i tidskriften Fotografi nr 6 1960 ]


foto © S Herman Lindgren 1960