Tack för ditt besök här och välkommen att hälsa på där istället!

Bernt L

Jag kunde inte förklara för mig själv varför, men det kändes som vänsterkrafterna inte skulle kunna göra något mot den högervridning av samhället som nyliberalismen skulle innebära.

25 år av avregleringar, nedskärningar, privatiseringar. Förutom under 90-talets kris ständig tillväxt. Men ändå allt större klassklyftor. Allt mindre tillit och ett samhälle präglat av en växande rädsla. Tjugofem är då individualismen blomstrat. Och kollektiva idéer stått lågt i kurs. Fastän det är klart som korvspad att individ och kollektiv kompletterar varandra. Att vår natur vill odla det gemensamma samtidigt som vi ödmjukt värnar om det unika hos varje varelse, att se frihet som varje människas möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar i hägnet av den trygghet som det gemensamma utgör.

Idag tjugofem år senare går världen med USA i spetsen in i kris. Så djup att avregleringarnas tillskyndare börjar efterfråga regleringar av kapitalismens framfart. Så omfattande att vår tids moderate finansminister Anders Borg kallar orsaken till finanskrisen för rå girighet. Och så avgörande att Carl Tham, tidigare sekreterare i folkpartiet och socialdemokratisk minister, på DN debatt ifrågasätter det kapitalistiska systemet. “Men nu brakar också tron på de fria marknadernas välsignelse” skriver han.

Nog är det tänkbart att det som nu händer är en brytpunkt, att vi befinner oss i ett vägskäl. Så frågan är vilken väg framtiden slår in på. Det, och vad som utspelat sig de senaste tjugofem åren, är värt att fundera kring framöver.

Men oss själva lyser vi inte upp ett dugg. Svart är på modet och människorna går omkring i svarta jackor och kappor, bär svarta mössor och väskor. Och inte bara klädseln, cyklar är ofta svarta och utan lyse. Till och med barnvagnar. Jag mötte en dag fyra unga mammor på led. De var svartklädda allihop från topp till tå och sköt framför sig varsin svart barnvagn. Det såg fantasilöst och dystert ut.

Men inte bara för sinnet, framförallt är det dystert ur säkerhetssynpunkt. När jag som bussförare i stockholmstrafiken ser svartklädda cyklister med svarta hjälmar på svarta cyklar fara fram utan lyse blir jag bedrövad. Det är till och med så illa att de förr brandgula barnsitsarna idag är ofta är svarta. Om man inte är rädd om sig själv kan man väl åtminstone vara rädd om sina barn.

Att vara bussförare i stan är ett av de stressigaste jobb som finns. En avhandling vid Karolinska Institutet konstaterade nyligen att bussförare i Stockholm löper fördubblad risk mot andra jämförbara yrkesgrupper att drabbas av hjärtinfarkt. Det är svårt att föreställa sig hur det är att köra buss i stadstrafik som närmar sig trafikinfarkt. Att vara försenad, ha bilister på sin vänstra sida och cyklister på den högra, fotgängare framför bussen och trafikanter i bussen som ställer frågor i ena örat och anrop från trafikledningen i det andra. Att då nästan simultant vara uppmärksam både framåt och i vänster och höger backspegel och ändå ha full koll på alla mörka skuggfigurer är svårt. Särskilt som alla har bråttom numera och många kör mot rött och struntar i högerregeln. Nyligen blev jag vittne från förarplatsen till hur en man på ett övergångsställe blev påkörd av jäktad bilist som svängde vänster. Hade han varit ljusare klädd kanske olyckan inte skulle ha skett.

Om cyklister och fotgängare visste hur dåligt de syns från en bussförarplats i mörkret mot svart asfalt, speciellt i backspeglarna, så är jag övertygad om att de flesta skulle ha både lyse, reflexer och ljusare kläder. En del vet, för det har börjat dyka upp vita barnsitsar och cyklister som använder gula västar, men de är på tok för få. För den som inte vill ta på sig väst kan jag trösta med att det faktiskt gör skillnad att bara byta utan den mörka hjälmen eller mössan mot en vit. Och jättestor skillnad med cykellyse fram och bak.

Fortsätt gå och cykla, för hälsa och klimat. Lys upp sinnena, våga visa färg, även på kläderna. Och alla bilister, ta det lite lugnare, det är ingen bra idé att ha bråttom i livet.

Idag läser jag också dessa rader, en varning från Creefolket:

Först när det sista trädet har fällts,
först när den sista floden har förorenats,
först när den sista fisken har fångats,
först då kommer ni att förstå att man inte kan äta pengar.

Avgiften till arbetslöshetskassorna kommer att tredubblas och ersättningen till de arbetslösa sänkas. Så håvar “hela folkets regering” in ungefär vad det kostar att sänka förmögenhetsbeskattningen för de som har det gott ställt.

Försämringen drabbar alla arbetande med normalinkomster.
Den drabbar deltidsarbetande hårt.
Den drabbar kvinnor extra hårt eftersom de ofta har deltidsarbete och låga löner.
Den drabbar alla som är arbetslösa.
Den drabbar fackföreningarna, vårt organiserade försvar för levnadsvilkoren, ty de kommer att tappa medlemmar eftersom det blir för dyrt för många att vara med i både a-kassa och fack.
Och det kommer, om högeralliansen får som den vill, att skapa ett låglöneträsk.

Rena rama generalattacken mot majoriteten av folket. Iscensatt av bortskämd överklass. För oss som lever på marginalen kan tre hundra kronor vara fem, sex dagars levebröd. För er i regeringen, som har en genomsnittlig årsinkomst på 854042 kronor (enligt Radioekots sammanställning över ministrarnas taxerade inkomst), är det bara en taxiresa. Till exempel.

Ett rimligt gensvar på denna generalattack vore generalstrejk. Åtminstone en timmes. Till att börja med.

Alla löntagare tillsammans i en solidaritetsallians för jämlikhet och rättvisa före riksdagens beslut den 16 november.

Bernt Lindgren

Men in i regeringen ville man visst inte ha folket. Ekot på Sveriges Radio sammanställde de nya ministrarnas taxerade inkomst. Den genomsnittliga inkomsten visar sig vara 854042, alltså en månadsinkomst på över 70000 kronor. Medelinkomsten för en vanlig löntagare i Sverige är ungefär 23000 kronor per månad.

Den som lever får se får se vad man menar med en politik för alla. Om högeralliansen “kommer att vara en öppen regering som lyssnar på alla medborgare” som det står i regeringsförklaringen. Snart nog får vi erfara, och hjälpas åt att skärskåda, vilken politik man verkligen kommer att föra när man går från ord till handling.

Men att hitta ett riktigt brev bland räkningar och reklam när man kommer hem är rena lyckostunden. Man kollar på handstilen vem det kan vara ifrån, sätter på kaffepannan och slår sig ner med nybryggt kaffe. Det är så roligt att sprätta upp kuvertet och utforska innehållet. Brevet från igår innehöll också fotografier. Och det kan ju även mejl göra, idag är väl de flesta nytagna foton i digitalt format och kan följa med som bifogade filer.

Men ett gammaldags snigelbrev är så mycket mer. Brevskrivaren är personlig inte bara genom det skrivna utan också genom handstilen. Man känner igen och man känner närvaro. Ett brev kan förmedla lukter eller genom en kaffefläck avslöja att det inte bara är mottagaren som fikar med brevet i hand. Igår fanns det till och med frön till rosenbönor med i brevet. Det kan inget Internetmejl bifoga! Om jag får dem att växa på min balkong ska jag blogga upp ett foto på dem vad det lider.

Fortsätt mejla, men glöm inte den gamla brevskrivarkonsten!

Några timmar senare promenerade jag mina tre kilometer till jobbet. Nu var det ljust och längs min väg sjöng den ena efter den andra fågeln solosång. Ibland duetter. Bara på Folkungagatan där inga träd fanns var fågelvännerna inte med mig. Och jag undrade för mig själv hur alla som går omkring med hörlurar på öronen egentligen klarar sig utan fågelsången.

Den dag min hörsel inte förmår uppfatta deras musik blir livet tystare och fattigare utan en av livets kraftkällor. För jag vet inte om det går att plocka fram den naturmusiken ur minnet som andra minnen, den livskällan måste nog tas emot med öppet sinne i nuet.