Jag kunde inte förklara för mig själv varför, men det kändes som vänsterkrafterna inte skulle kunna göra något mot den högervridning av samhället som nyliberalismen skulle innebära.

25 år av avregleringar, nedskärningar, privatiseringar. Förutom under 90-talets kris ständig tillväxt. Men ändå allt större klassklyftor. Allt mindre tillit och ett samhälle präglat av en växande rädsla. Tjugofem är då individualismen blomstrat. Och kollektiva idéer stått lågt i kurs. Fastän det är klart som korvspad att individ och kollektiv kompletterar varandra. Att vår natur vill odla det gemensamma samtidigt som vi ödmjukt värnar om det unika hos varje varelse, att se frihet som varje människas möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar i hägnet av den trygghet som det gemensamma utgör.

Idag tjugofem år senare går världen med USA i spetsen in i kris. Så djup att avregleringarnas tillskyndare börjar efterfråga regleringar av kapitalismens framfart. Så omfattande att vår tids moderate finansminister Anders Borg kallar orsaken till finanskrisen för rå girighet. Och så avgörande att Carl Tham, tidigare sekreterare i folkpartiet och socialdemokratisk minister, på DN debatt ifrågasätter det kapitalistiska systemet. "Men nu brakar också tron på de fria marknadernas välsignelse" skriver han.

Nog är det tänkbart att det som nu händer är en brytpunkt, att vi befinner oss i ett vägskäl. Så frågan är vilken väg framtiden slår in på. Det, och vad som utspelat sig de senaste tjugofem åren, är värt att fundera kring framöver.

Bernt Lindgren